Kolsmart användning av torvbottnar när torvproduktionen upphör
Bekämpningen av klimatförändringen och naturförlusten har under de senaste åren blivit konkreta politiska mål, vilket medför nya alternativ vid sidan av de traditionella metoderna för efternvändning form av torvbottnar. På torvbottnarna finns det ofta kvar ett lager torv vars kol borde bevaras i marken i stället för att släppas ut i atmosfären. Genom att välja kolsmarta metoder för efternvändning form på torvbottnar kan man i bästa fall bevara jordmånens kolförråd och effektivisera koldioxidbindningen.
I många fall ökar smarta åtgärder för efteranvändning också den biologiska mångfalden. Under den gröna övergångsperioden ses däremot produktionen av förnybar energi och i synnerhet solparker som ett mycket lämpligt och intressant alternativ till markanvändning på torvbottnarna.
I Finland byter torvbotten vanligtvis användare, ofta också ägare, efter att torvtäkten har upphört. Markägaren bestämmer för vilken verksamhet han eller hon vill utnyttja sitt markområde. De vanligaste efteranvändningsformerna har traditionellt varit skogsodling och växtodling. Fågel- och mångfaldsvåtmarker har anlagts på de våtaste objekten.
På grund av omvälvningen inom torvproduktionsbranschen övergår som bäst många till efteranvändning av torvbottnar i snabb takt. Ökningen av antalet torvbottnar som frigörs från torvproduktionen och de föränderliga målen har ökat behovet av att utreda effekterna av den efteranvändningen av torvbottnar, men också att effektivera planeringen. Det finns ett särskilt stort behov av information just nu.
Jord- och skogsbruksministeriets projekthelhet för Efteranvändning av torvproduktionsområden inom programmet Fånga kolet (Hiilestä kiinni)har producerat information för detta behov. I Geologiska forskningscentralens projekt JälkiHiili utredde vi hur man kan välja den lämpligaste formen för efteranvändning för olika delar av torvbottnen. Vi jämförde också klimatpåverkan av olika efteranvändningsformer.
Kartläggning av de bästa alternativen för efteranvändning
Valet av efteranvändning av torvbotten påverkas mest av torrhet eller fuktighet i det område som är föremål för intresse. Fuktförhållandena uppstår på grund av höjdförhållandena på torvbottnen och det omgivande området och flödesvägarna. På torvbottnar finns vanligtvis tre slags områden.
Det finns områden vars yta ligger klart under omgivningen och det är svårt, om inte omöjligt, att hålla dem torra. Dessa områden är det vettigast att återvattna.
De djupaste delarna bildar vattentäckta gölar och våtmarker, men det finns skäl att stärka vallarna och dammkonstruktionerna så att översvämningar inte tar med sig marksubstanser. En sev- eller bladvassdominerad zon bildas i de lågvattenområden som omger gölarna. I gölarnas kantområden eller i de jämna delarna av torvbottnen som annars är vattendugliga kan det finnas områden som ska försumpas, dvs. restaureras. Effektiv försumpning kräver att jämna fuktförhållanden skapas och att myrvegetation, särskilt vitmossa, planteras ut på torvbottnen. Denna metod, som är främmande i Finlands torvbottnar, används i Kanada och har undersökts och prövats även i Estland.
Andra delar av torvbottnen är däremot så höga i förhållande till sin omgivning att det åtminstone inte är möjligt att återvattna dem utan att de markområden som omger torvfältet samtidigt översvämmas. Under sådana förhållanden är det naturligt att använda markformer som kräver en tydlig torrmarginal, såsom skogsbruk och jordbruk.
Oftast kan största delen av torvbottnen enligt önskemål antingen återvattnas eller hållas torr genom ändringar i dikning och/eller uppdämning. I sådana områden påverkas valet av den bästa formen för efteranvändning av torvskiktet. I objekt med tunna torvlager (under 40 cm) fungerar nästan allt, men i delar av kärrfältet med tjocka torvlager är det skäl att överväga efteranvändning noggrannare. I objekt med tjocka torvlager kan till exempel den populäraste formen av efteranvändning, skogsodling, vara ekonomiskt olönsam. Om torvens näringsämnen inte räcker till för att öka det produktiva trädbeståndet, kräver trädbeståndets tillväxt upprepade gödslingar. I objekt med tjocka torvlager framhävs också betydelsen av att bevara torvens kolförråd. Torvens nedbrytning och koldioxidutsläpp i atmosfären kan minskas genom att höja vattennivån nära torvens yta.
De färdiga torvproduktionsområdena lämpar sig för att inrätta solparker. Solparker kan inrättas på många olika torvfält, eftersom det finns flera sätt att förverkliga dem. I synnerhet på objekt med tjocka torvlager är det dock skäl att fundera på att bevara torvens kolförråd, så att utsläppen från fossila bränslen inte ersätts med koldioxidutsläpp från torra torvfält. Om solparkens vattenyta kan hållas nära torvytan är solparkens klimatpåverkan betydligt bättre än hos torr torv.
Vid planeringen av markanvändningen ska man vara medveten om att om torvbotten ligger i ett område med sura sulfatjordar ska sulfatjorden förbli mättad och syrefri med vatten. Därför ska markens dräneringsdjup inte ökas i dessa områden. Med beaktande av detta kantvillkor kan markägaren fritt besluta om önskad fortsatt användning, men de rekommenderade efteranvändningsformerna i områden med sura sulfatjordar är byggande eller försumpning av våtmarker.
Planeringen av den efteranvändningen förutsätter aktuell information om torvbottnens egenskaper. De viktigaste uppgifterna är en aktuell ythöjdsmodell samt information om resttorvens tjocklek i olika delar av området.
Ythöjdsmodellen ska dock vara laserskannad efter att produktionen upphört, eftersom informationen annars är föråldrad (se Mer information). Om aktuell information inte finns att tillgå kan man låta göra en ythöjdsmodell med drönare. Det lönar sig att be torvproducenten om information om resttorvens tjocklek och hur den varierar i olika delar av området i samband med att området överlåts. Torvtjockleken kan du mäta själv med en torvskruv, om det inte finns någon information att tillgå. Med hjälp av ythöjdsmodellen och informationen om torvtjockleken kan man göra en kombinerad modell av torvtjockleken och vattenföringsmöjligheterna, med hjälp av vilken man redan får goda referenser för lämpliga fortsatta användningsformer.
Valet av fortsatt användning har stor betydelse för klimatet
På en torvbotten finns det vanligtvis områden med olika egenskaper, och för varje område lämpar sig flera former av efteranvändning. De efteranvändningsformernas klimatkonsekvenser skiljer sig dock från varandra, så valen har betydelse för klimatet.
Beskogning och restaurering av vitmossornas dominerande myrvegetation är de bästa alternativen för efteranvändning med tanke på klimatet. Traditionellt jordbruk är det sämsta alternativet för klimatet. Skillnaderna mellan odlingsväxterna är dock stora: vall är betydligt bättre än spannmål, och odling av rörflen kan redan vara ett bra alternativ. Solkraft, våtmarker och växtlighet ligger mellan dessa i fråga om klimatkonsekvenserna. Solparkens klimatpåverkan kan förbättras genom att minska nedbrytningen av torv genom att höja vattennivån. I projektet JälkiHiili presenterade vi klimatkonsekvenserna av markägarens val i två torvproduktionsområden. Det traditionella alternativet odling-skog-våtmark hade en klimatuppvärmningseffekt som var 50–80 gånger större än alternativet med klimatfördelar.
Eftersom markägaren i allmänhet eftersträvar ekonomisk avkastning på sin mark, skulle det med tanke på Finlands klimatmål vara fördelaktigt att skapa incitament för markägaren att välja de alternativ som är bäst med tanke på klimatet.
Den senaste informationen på ett ställe
Resultaten av projekten Fånga kolet (Hiilestä kiinni) har sammanfattats på den gemensamt producerade webbplatsen Klimatkloka lösningar för efteranvändning av torvproduktionsområden – Handbok för markägare och mer omfattande planering. På webbplatsen finns information för såväl markägare, planerare som myndigheter. På webbplatsen presenteras faserna i övergången till efteranvändning av torvbottnar, planeringen av den efteranvändningen samt de olika alternativens konsekvenser för klimatet och miljön. På webbplatsen finns också möjligheter att beakta efteranvändning av torvbottnar som en del av den regionala planeringen.
Text
Anna-Laine Petäjäkangas
Liisa Maanavilja, specialforskare
Oona Allonen, forskare
Heikki Sutinen, geolog
Mika Larronmaa, geodataplanerare
Tuija Vähäkuopus, gruppchef
Mer information
Forskningsrapport (på finska):
Laine-Petäjäkangas, A., Maanavilja, L., Allonen, O., Sutinen, H. & Vähäkuopus, T. 2023. Turvetuotannosta vapautuvien suonpohjien hiiliviisas jatkokäyttö. Summary: Carbon-wise after-use of peat extraction sites. Geologian tutkimuskeskus, Tutkimustyöraportti 82/2023.
Översikt över projektet (på finska):
Planering av kolsmart efteranvändning av torvbottnar (JälkiHiili)
